Johanssonsisters

Inatt har jag och Kristofer Ahlström räddat världen från att brinna upp. Fast jag var Robin Hood och svingade runt i lianer med en toklång vattenslang. Kul med äventyrsdrömmar men inte kul med eld.

Jag har alltid varit rädd för elden och drömmer ofta att folk brinner upp. När jag var liten var jag helt manisk. Släckte alltid alla lampor när jag var hemma själv (eldrädslan vann över mörkrädslan), kollade alltid efter brandsläckare och nöddörrar överallt, tänkte ut planer "om ugnen börjar brinna nu så ska jag ta den där filten och lägga över och sen rädda Emil" och kom alltid med korkade frågor typ:
- Mamma, börjar det brinna om jag slänger tepåsen i soporna?

Kanske har något att göra med hur jag dog i mitt förra liv. Jag kanske var en häxa som blev bränd på bål. Eller dog instängd i ett brinnande hus. Eller miste min familj i brand och blev skadad för resten av livet.

Deppigt. Men jag är lite deppig idag.

Tove hälsar att hon har bloggtorka på grund av lite olika saker. Så ni får nöja er med mig och mina mörka flummiga funderingar.

/Siri