Johanssonsisters

För ett par år sen hade jag en kanin som hette Filip. När jag hade fyllt åtta fick jag åka tillsammans med mamma och välja ut en kanin som jag tjatat om så länge. När vi kom till djuraffären såg jag direkt vilken kanin jag ville ha. Den satt alldelens ensam i ett hörn och kom fram till mig på direkten. I tron om att det var en kille döpte jag den till Filip...Men vi förstog sedan att zoo-killen måste gjort en felbedömning vid könsbestämningen. Hon fick heta Filip ändå.

Jag tog hand om henne som om det vore ett barn ungefär. Varje dag satt jag och pratade och gosade med henne. Vi förstod varandra Filip och jag, vi var som helan och halvan. När det kom någon annan som skulle mata eller kela henne bet hon dem... Hon blev riktigt aggressiv. Jag fick alltid ett gosigt bemötande. Hon slickade mina händer och burrade sig in i dem.

När vi var och hälsade på mormor i Norrbotten en sommar blev Filip sjuk. Hon fick en tumör som gjorde henne förlamad, och dog några dar senare. Hon hann bli 10 år gammal. Jag blev helt förstörd. Det låter ganska vrickat att en kanin kan vara så speciell. Men det fanns en connection mellan oss, något jag inte kan förklara.

Saknar henne.



/Tove