Laughing out loud
Jag älskar att höra folks skratt. Mina 2 favoritskrattspersoner är Amanda och Hide. Speciellt Amanda kan få fram riktigt speciella, sköna ljud som får folk att titta lite snett på oss ibland. Även om jag gillar knäppa skratt så ryser jag lite inombords när jag hör en karl med tjejigt skratt. Jag kan inte hjälpa det (lika lite som de kan hjälpa hur de skrattar) men jag har svårt när en kille liksom... fnittrar.
När jag var ute en gång för länge sedan träffade jag på en osedvanligt dryg kille på dansgolvet. Idominsalva, plockade ögonbryn, backslick och ett övertygande pepsodentleende som vittnade om hans trygga förvissning att han var läckrast på stället. Han la av någon tacky raggningsreplik som var avsedd som rolig. Jag gav honom en sur blick. Han skrattade självsäkert åt sitt "skämt" och helt plötsligt låg jag dubbelvikt av skrattattacker.
Killens skratt... Alltså jag har aldrig hört något så komiskt. Det var falsett. Det var hönslikt. Och lät lite som en 7årings bubblande fnitter när hon fått sin första rosa cykel. Det var väldigt elakt av mig att skratta och peka på honom men jag blev så chockad. Efter ett tag var killen inte längre så övertygad om att det var hans skämt jag skrattade åt så han började säkert fundera lite nervöst om hans foundationlinje syntes eller om hans hårlock låg fel. Eftersom varken jag eller Tove kunde få fram något ljud från alla skrattattacker så gick han. Och jag såg inte honom mer på hela kvällen.
Som sagt, inte så schysst av mig, men det var svårt att hejda.
/S
När jag var ute en gång för länge sedan träffade jag på en osedvanligt dryg kille på dansgolvet. Idominsalva, plockade ögonbryn, backslick och ett övertygande pepsodentleende som vittnade om hans trygga förvissning att han var läckrast på stället. Han la av någon tacky raggningsreplik som var avsedd som rolig. Jag gav honom en sur blick. Han skrattade självsäkert åt sitt "skämt" och helt plötsligt låg jag dubbelvikt av skrattattacker.
Killens skratt... Alltså jag har aldrig hört något så komiskt. Det var falsett. Det var hönslikt. Och lät lite som en 7årings bubblande fnitter när hon fått sin första rosa cykel. Det var väldigt elakt av mig att skratta och peka på honom men jag blev så chockad. Efter ett tag var killen inte längre så övertygad om att det var hans skämt jag skrattade åt så han började säkert fundera lite nervöst om hans foundationlinje syntes eller om hans hårlock låg fel. Eftersom varken jag eller Tove kunde få fram något ljud från alla skrattattacker så gick han. Och jag såg inte honom mer på hela kvällen.
Som sagt, inte så schysst av mig, men det var svårt att hejda.
/S
Kommentarer
Trackback
